G r o t t m a n n e n

Åskan mullrar och närmar sej

hela tiden då du sitter inne

i din gråa grotta med din böijda rygg,

som är huggen av sten.

Du gråter tyst men djupt

som ett otröstad och övergivet barn.

 

Elden som alltid varit din vän

tröstar dej inte mer.

Ditt hjärta är enbart välsignat

med vilsenhet och tomhet.

Du gråter så ingen hör, ser eller vet

förutom elden som kastar dina tankar

och ditt själ på grottväggarna.

 

Ni brinner båda två

i svart-gult-rött-orange-blått och även grönt.

Ni bildar en väggmålning för evigt.

 

Och var befann jag mej då

åskan mullrade och närmade sej?

Jag darrade av skräck och frös,

men sprang från berg till berg

och ropade på ditt namn.

Det ekade och ekade

så stenar föll ner på stigarna
och på mina bara fötter.

 

Du satt inne i din grotta med elden

som inte mera varken tröstade eller värmde dej.

Och jag sprang ute ropande på ditt namn

och att jag älskade dej
men jag hittade inte spår av dej.

Men jag minns hur jag sprang

och hörde hur...

 

..åskan mullrade och närmade sej
hela tiden från allahåll för att
 smälla ner nånting till aska.

 

 

 

*   *   *   *