Foto: Tibu Borgstén

 

 

 

Så härligt att skolåret börjar igen.

Att få tjugo leende solros ansikten framför mig

är en stor äran...

Alla borde göra det som de är bäst på

och vad de älskar att göra.

Vi är alla olika

men alla lika viktiga

och hopperligen lika goda inom

fastän det syns inte alltid utåt.

 

Ha en bra dag, jag ska återkomma...

 

 

Mvh: Tibu

Att vara lärare

 

 

Foto: Tibu Borgstén

 

 

 

Dikten kommer snart...

H a v e t

 

 

 

 

 

Barfota
lämnar jag mej själv
i stolen
och går mot den svala vinden
och havet och det mjuka
ärliga sanningen.

Barfota
andas jag
in och ut
och in och längre ut
ömt igenom mitt hjärta.

Känner doften
vinden i vingspetsarna
och glider mellan
blåa, vita, gråa och det glänssandet.

Återvänder
från havet och himlen ovan
till stolen
och känner på sanden
barfota.





Galleri & Café

 

 

 

 

Foto: Tibu Borgstén / en del av Erik Olssons "Köskbys Hejnum"-1961.  

 

 

 

 

En utsikt med sandväg och

vallmoblommor vid sidanom

här och där!

Ett stort gammalt rött hus med skylt

"Galleri & Café".

Fyra nymålade vita bord med vita stolar

och två runda bord utanför med

små bordsdukar med röd-vita rutor och

ängsblommor i vas.

 

Doften av nybakad bulla.

Färska ägg i rad, dill och persilja,

bönor i både ljusgult och gredelint.

Solros, pumppor och naturligtvis

blåbär, hallon och jordgubbar i små

pappersaskar till salu. 

 

Svalt inne, med mycket för ögat att se.

Sakta framåt gående människor,

viskande och väljande vad de ska ha.

Beundrande av handgjorda saker

och stämningarna på

Erik Olssons tavlor och konst.

 

Tänk att det ännu finns människor

som skapar.

Och människor med stort hjärta och värme,

som Birgitta och Dag som

håller sitt café vid sandvägen.

Så man kan ha tur och hitta det

nästan som i misstag på sin

sommarvandring.

 

Tack! 

 

 

*   *   *   *   *   *   *   *

 

 

 



Plättar och pannkaka

 

Foto: Tibu Borgstén

 

 

Barnet i mig skrattade högt

och hoppade av glädje flera gånger
när jag fick syn på Villa Villekulla.

Inne i villan ville barnet röra
vid de stora, svarta skorna som stack ut
från sängen med det färgrika lapptäcket.
Likaledes ville hon också hänga upp byket
hemma som här, på en lina
diagonalt upphängd i köket.

Hela villan var som en dörr till barndomen.
Bara äppelträden och trädet med skatten
hade försvunnit med tiden.

När det var dags att stiga ut bestämde jag mej
för att hemma fira besöket med ett stort kalas
med hunden
och bjuda på plättar uppkastade med sväng i
stekpannan, och pannkaka med grädde och
äppelmos.

Så hunden och barnet i mig ska få
njuta lite hemma också.


*   *   *   *   *   *





Vid ruinerna

 

Foto: Tibu Borgstén 

 

 

   

Jag hittade en underbar plats

vid ruinerna.

Och när jag satte mej på stenbänken

så var det som om jag öppnat ett lock

i en liten gömd speldosa, som började spela

vackert någonstans bakom björnbärsbuskarna.

 

Satt stilla och njöt orörd av de yttre

lika som de inre

ljumma vindarna

som blåste över mig.

 

Men vart hade duvorna flugit iväg,

mitt ljusa glänsande hår,

och min långa, tjocka klänning

som man kokat till syrengredelin?

 

Jag satt och doftade på hela mitt liv

vid ruinerna i den vilda trädgården

utan duvor,

men inte utan dej.

Och jag jublade över att jag kände

att du var med mig.

 

Att sitta med dej vid ruinerna

en stund i den tidlösa tiden var

allt jag behövde.

 

Tack för att du kom, och

tack för att du påminde mig om

att du älskar mig

nu och alltid.

 

 

*   *   *   *   *   *   *   *