Med böjd rygg
svaga ben
rynkor
och ett av världens varmaste leenden
står hon och vinkar
till mej.
Sakta
men säkert.
Sakta
och utan ett enda
vinglande steg
stiger hon ut på sin
balkong.
Under
en gammal, blommande ek
bland fågelsång
och vackra mönster av
moln,
njuter hon av livet
som ingen annan
gör.
Bland urgamla minnen
urgamla saker
och urgamla vanor
följer hon världen
med ett förstorningsglas
i handen.
Hon är
min drotting.
Ett att beundra.
Så som så många
gamla
istället för de
unga.
* * *
Dikten handlar on min farmorssyster Fanny som levde ensam hela sitt liv. Hon hann fylla nästan 90 år före hon dog. Min farmor lever ännu och hon är redan över 90 år. Har så mycket glädje av henne...men har aldrig skrivit en dikt direkt om henne.
VastaaPoista