I prickiga gummistövlar

Foto: Google

I   P R I C K I G A   G U M M I S T Ö V L A R

Hon kom med säkra steg

i prickiga alltför stora gummistövlar

och stannade vid ett hörn

av skolgården och skrattade

högt för sig själv.

Hon presenterade sig artigt

och neg för de andra i klassen.

Jag ska bli en känd smyckesartist,

meddelande hon glatt och utan tvekan.

Vid maten vägrade hon att äta,

och beställde meloner och

chokladflakes, som aldrig kom.

På rasten gungade hon vilt

barfota med tom mage.

Så kom hon in 

medan gummistövlarna hängde

gungande kvar i trädet.

Hon vinkade ut genom fönstret

och markerade för första gången

i sitt liv.

Och så började hennes

monolog om

vattenpölarna som var större

än någonsin förr..

Efter hösten kom vintern.

Hon kom alltid i samma

gummistövlar.

Läraren tröttnade.

 Hon fortsatte att spika ohörarna

med historier om glaskulor, diamantvatten

och det enorma vattenpölarna

som försvann till rymden.

Så kom dagen

som alla anade att skulle komma.

Hon och hennes sprattlande skratt
avstängdes från de andra.
Hon satt ensam och färglade
svartvita bilder, och
 dagarna kändes allt

längre och längre.

Ännu några få dagar före

hon lämnade vår skola,

lyste hon som en stjärna.

En stjärna, som fallit ner

från rymden.

Hon stod alldeles ensam

och sjöng solo för oss.

Och hon sjöng som en

ängel.

Så kom våren. 
Jag satt i lärarummet
såg vattenknopparna i trädet
dringlande som diamanter. 

Och jag suckade för jag 
saknade henne

och det prickiga alltför stora

gummistövlarna

 stort.