Foto: Tibu Borgstén
F R O S T E N
Jag krymper
och kryper
undan
kölden, så sanden
kraschar.
Mörkret är
gredelint
och mjukt
ända ner till
månen, som
lyser upp
stigarna
som slingrar sig
utöver
havet, vattnet
och
snäckorna som fryser
ner, som
vass.
Göken har
försvunnit.
Båtarna
likaså.
Jag krymper
och kryper
ända ner
till gravarna,
drömmarna
och sagorna
som finns i
bokhyllan
bredvid
sängen min.
Alla har seglat
över havet
till månen,
som lyser
så stort
och förtrollande.
Lingongröten
väntar.
Klockorna
har stannat,
och katten
har försvunnit
igen.
Jag ser
den i ögonen
och tar emot den,
som den
kommer.
Frosten.
Jag fick per e-post höra att man läser upp mina dikter i en bokcirkel, och önskar att jag kunde skriva ner mina dikter i lite större front. Nu har jag gjort det:)
VastaaPoista