PAPPA SATT I GUNGAN
Pappa satt i gungan
som en liten ensam pojke.
Hade lämnat festen bakom sig,
fastän skratten dansade i vinden
bland alla björkarna som omringade
honom.
Pappa satt i gungan
som en sorgsen pojke.
Sorgen gled neråt från topp till tå.
Med tunga axlar kände han igen
smärtan som inte gav upp.
Känslorna tog över
och fångade även honom,
just där.
Pappa satt i gungan
som en främmande pojke
i ett främmande land.
Utan ett ställe att fly till
satt han rastlöst och gungade
framåt och bakåt.
Pappa satt i gungan
som en pojke utan ord.
Sanden viskade sanningar
som han inte ville höra.
Det hade sina rötter i barndomen,
och han kände hur stigar och broar
brann överallt.
Pappa satt i gungan
som en man som grävt ner sig.
Han ville inte bemöta sina sår,
inte just nu.
Pappa satt i gungan
som en balsamerad man.
Med sina egna val
i sina tomma händer.
Inga sanningar smakade.
Ensam satt han i gungan
och gungade,
och gungade.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti