Vid vägskälet

Foto: Tibu Borgstén

Vi satt i regnet.

Du såg surt på dagen, och jag

såg enbart det vackra i det.

Det var väldigt grått överallt,

och mina händer frös bredvid

dina så varma händer.

Så nära och ändå så långt ifrån

varandra hade vi kommit

och stannat 
en stund
i nuet.

Du målade gula violer med dina ord.

Och flickan i mig väntade att få se dem

en dag.

Du brann för mig med en färgrik låga.

Men mina händer frös
ändå.

Så kom vi till ett vägskäl,

där du försvann ljudlöst

utan några ord till mig. 

Mitt hår förvandlades

till hängande gråa alger.

Men jag slutade att frysa.

Blåsten blåste och livet gick framåt
med stillsamma steg.

Och jag kunde sitta i timtal ute i regnet,

och se på livets alla färger, och

känna hur allt det vackra håller mig

insvept.