I mitt mörka, gråa hus

Foto: Google

Ända sen som liten

har jag känt mig som en fjäril.

Har flytt från obehagliga ljud,

och fastnat beundrande vid saker

som andra varken ser eller uppskattar.

De är mina bästa vänner,

som hållit mig vid liv
och gett mig min livsglädje, redan länge.

Som en fjäril lever jag igenom

metamorfosen ihopvirkad med 

årstiderna, isen och solen.

Älskar dock mest tiden

som ligger mellan allting.

Förväntan på det goda

är det bästa livet ger mig.

Trivs med skuggorna och mörkrets bo,

som alltid känns mjukt och bra.

Ett ställe att gömma sig i, då 

mina äkta känslor är som eld 

och slår i stora nedbrännande lågor.  

Jag bor i ett mörkt hus.

Ni andra vill ha ljus.

Men jag vill ha det så här
enkelt.

Grått har alltid varit min favoritfärg,
för från den kan jag inbilla mig till
vilken färg jag än vill.
Jag har väl rätt att vara och leva

som jag är och som jag vill?

Ljuset i mitt hus är all konst,

musiken som hämtar in sommaren 

och dofterna.

Bilderna av kärleken, som inte

kan hugga mitt hjärta som en kniv.
Och jag har ju min hund,
som enbart kan älska äkta och stort.

Jag har det bra så här, 
som en fjäril.

Bara ni inte kommer 
med era starka känslor, ljud och åsikter
om hur jag borde vara.