Må hända

Cyklade.

Fick vårregnet i håret

och fågelsångens pärlor i hjärtat

på den slingrande vägen mot byn.

Kom fram.

Lämnade mitt liv utanför dörren.

Satt mej bakom de andra.

På de tjocka och handgjorda, urgamla trädbänkarna

fanns århundradets märken och sträck,

som blåste liv och tidlös anda.

Med öppna öron

och öppna ögon

satt jag under det enormt vackra taket.

Bara satt.

Var tyst

och delade stunden enbart

med mig själv.

Dock hördes fåglarnas kvitter

och solen lyste in 

genom de sköra glasrutorna.

Här odlades vackra ord

och gärningar.

Om bara du kom.

Om du kunde stanna ens kort

och öppna locket på ditt brutna hjärta

må hända,

att allt det vackra inom dej

skulle oväntat också börja blomstra.

Slöt mina ögon.

Beslöt att ta mej tillbaka.

Steg upp och tackade.

Cyklade längs samma slingrande väg

där regnet hade upphört

och fåglarna slutat sjunga.

Men inne i mig

i mitt hjärta 

kändes allt så bra
och äkta igen.