Jag hittade en underbar plats
vid ruinerna.
Och när jag satte mej på stenbänken
så var det som om jag öppnat ett lock
i en liten gömd speldosa, som började spela
vackert någonstans bakom björnbärsbuskarna.
Satt stilla och njöt orörd av de yttre
lika som de inre
ljumma vindarna
som blåste över mig.
Men vart hade duvorna flugit iväg,
mitt ljusa glänsande hår,
och min långa, tjocka klänning
som man kokat till syrengredelin?
Jag satt och doftade på hela mitt liv
vid ruinerna i den vilda trädgården
utan duvor,
men inte utan dej.
Och jag jublade över att jag kände
att du var med mig.
Att sitta med dej vid ruinerna
en stund i den tidlösa tiden var
allt jag behövde.
Tack för att du kom, och
tack för att du påminde mig om
att du älskar mig
nu och alltid.
* * * * * * * *
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti