Mitt emot mej sitter du
med tankar så tunga,
hängande från axlarna
ända ner till golvet.
Som kedjor i metal
gör de dina resor tunga,
och ditt liv steg för steg
inriktat mot tomhet
och meningslöshet.
Jag sitter och lyssnar
på din allt svagare röst.
Som en urgammal vän
beskriver du långsamt, ärligt
och detaljrikt dina sår för mej,
så att jag känner dem också
som små nålar inom mej.
Vi sitter emot varandra.
du ser på förbifarande folk
som en varg utan måltid.
Samtidigt som du gråter för att
du inte långre har något annat nära
än ditt usla jag, som du så hatar.
Jag sitter och lyssnar fastspikad
i stolen, förvirrad och en smula rädd
för en sig närmande attack från dej.
Jag sitter och väntar
men om den inte kommer,
så ska jag sova över dagens händelser
i hängmattan, mitt emot de
blommande pionerna och under
den bara stjärnhimlen
för att glömma
alla vargar som finns.
* * * * * * * * * *
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti