December/ dikttavlan (på finska)

Bland alla människor

Bland alla människor
 är det här mina ord
som går över gatan?

Bland alla fågelsång
 hur med mitt liv 
finns det något harmoni?

Bland alla eviga kärlek
 har jag sökt och sökt
finns det spår för mej?

Från första stunden

Från allra första stunden
omfamnade dina ord
mej, som något
jag aldrig upplevt förr.
Som något
jag aldrig vill glömma.
Som något
som blåste glöda
in i mej och
mitt så ensamma
hjärta.

Från allra första stunden
var jag tacksam
för att du kom.
Var tacksam
för att du fanns.
Och var tacksam
över att få höra
dina hjärteslag.

Från allra första stunden
var jag din.
Från allra första till
allra sista stunden
med dej var jag din.
Men var du
helt min
någonsin? 

Samarbetar med två cafér

 

Foto: Tibu Borgstén

 

 

På café Berry i Mårtensdal kan man få läsa på finska en

månadsdikt skriven av mej.

Ägaren berättade mej idag, att kunderna har tyckt om idén

med dikt på cafét.

 

Det gör mej glad.

 



Novembers dikttavla på finska

  

 

 

Foto: Tibu Borgstén

Solen vaggar mej

 

 

Foto: Tibu Borgstén

 

 

Jag har dött många gånger.

Har kvävts ihop

då doften av kärlek

har avlösts och

avdunstat

från mitt

liv.

Men solen har vaggat mej.
 

Har sörjt,

längtat

och

gråtit

oändligt

mot ett

slut.

Men solen har vaggat mej.

Så kom dagen
då städandet i lådorna,

i minnet

i hjärtat

och i livet
inte längre räckte till.

Då vaggade solen mej och
 

viskade med sina citrongula läppar

-: Gå ut i trädgården och

skriv ner dina drömmar.

Gräv ner dem

bland Irislökarna.

 Och jag gjorde så.

Och solen vaggade mina drömmar.

Så småningom
steg solstrålarna in
 i mitt hjärta.
Och solens värme
lyfte upp nånting från djupet.
Och som ett under
fick jag bemöta för första gången

mitt äkta jag.

Och solen vaggade mej. 

Först då
började jag förstå
och leva ett helt liv.

Med visdom och kärlek

uppvuxen ur mitt

innersta utåt

mot himlen.

 

För solen vaggar mej.


 

 

 

Alzheimer

 

 

Foto: Tibu Borgstén

 

 

 

 

När allting har slutat

att finnas

utan musiken

från vattendropparna

i hans grotta,

då räknar han

alla noter

som faller neråt

neråt och tar
klang för klang

i smyg,
stulna 

bitar ur hans minne.

 

Samtidigt blir

hans grotta allt

kallare, kallare

och mörkare.
Eller är det minnet
som sviker?
Är det tiden
som aldrig
passar ihop med
verkligheten?

Till och med orden
har förenklats,
och det käraste
har lämnat hans  

läppar.

Hans ansikte
är främmande

och adressen 

till grottan
glömd.

Men där fortsätter

han till sista andedraget,

som förstelnad och

halvdöd och lyssnar
på det vackra

som faller neråt
oavbrutet.

Noter
som blir musik
i oändlighet från

vattendropparna.
Som allting
som finns kvar
för honom.