Alzheimer

 

 

Foto: Tibu Borgstén

 

 

 

 

När allting har slutat

att finnas

utan musiken

från vattendropparna

i hans grotta,

då räknar han

alla noter

som faller neråt

neråt och tar
klang för klang

i smyg,
stulna 

bitar ur hans minne.

 

Samtidigt blir

hans grotta allt

kallare, kallare

och mörkare.
Eller är det minnet
som sviker?
Är det tiden
som aldrig
passar ihop med
verkligheten?

Till och med orden
har förenklats,
och det käraste
har lämnat hans  

läppar.

Hans ansikte
är främmande

och adressen 

till grottan
glömd.

Men där fortsätter

han till sista andedraget,

som förstelnad och

halvdöd och lyssnar
på det vackra

som faller neråt
oavbrutet.

Noter
som blir musik
i oändlighet från

vattendropparna.
Som allting
som finns kvar
för honom.