maanantai 11. marraskuuta 2013

Alzheimer

 
 
Foto: Tibu Borgstén
 
 
 
 
När allting har slutat
att finnas
utan musiken
från vattendropparna
i hans grotta,
då räknar han
alla noter
som faller neråt
neråt och tar
klang för klang
i smyg,
stulna 
bitar ur hans minne.
 
Samtidigt blir
hans grotta allt
kallare, kallare
och mörkare.
Eller är det minnet
som sviker?
Är det tiden
som aldrig
passar ihop med
verkligheten?
Till och med orden
har förenklats,
och det käraste
har lämnat hans  
läppar.

Hans ansikte
är främmande
och adressen 
till grottan
glömd.
Men där fortsätter
han till sista andedraget,
som förstelnad och
halvdöd och lyssnar
på det vackra
som faller neråt
oavbrutet.

Noter
som blir musik
i oändlighet från
vattendropparna.
Som allting
som finns kvar
för honom.

 
 
 
  

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti