Solen vaggar mej

 

 

Foto: Tibu Borgstén

 

 

Jag har dött många gånger.

Har kvävts ihop

då doften av kärlek

har avlösts och

avdunstat

från mitt

liv.

Men solen har vaggat mej.
 

Har sörjt,

längtat

och

gråtit

oändligt

mot ett

slut.

Men solen har vaggat mej.

Så kom dagen
då städandet i lådorna,

i minnet

i hjärtat

och i livet
inte längre räckte till.

Då vaggade solen mej och
 

viskade med sina citrongula läppar

-: Gå ut i trädgården och

skriv ner dina drömmar.

Gräv ner dem

bland Irislökarna.

 Och jag gjorde så.

Och solen vaggade mina drömmar.

Så småningom
steg solstrålarna in
 i mitt hjärta.
Och solens värme
lyfte upp nånting från djupet.
Och som ett under
fick jag bemöta för första gången

mitt äkta jag.

Och solen vaggade mej. 

Först då
började jag förstå
och leva ett helt liv.

Med visdom och kärlek

uppvuxen ur mitt

innersta utåt

mot himlen.

 

För solen vaggar mej.