Jag drömmer

Foto: Auni Palo

Som en liten tös

drömde jag om en flygande matta

Egypten och att få rida på en

elefant.

*Aham Brahmasmi*

Så drömde jag om en hängmatta,

där jag skulle ligga dagen in och ut

och lyssna på fåglarnas symfonier.

*Tat Tvam Asi*

Det bästa jag vet 

är att hänga tyst.

*Saukalpa*

Eller ta om och om

samma ord, och låta det

gå igenom kroppen.

*Moksha*

Det är som konst
att kunna fokusera sig 
och andas in av det goda

livet består av.

*Sat Chit Ananda*

Jag kan drömma stort.

Hur är det med dig?

*Shiva Shakti*

5000 läsegångar!

Foto: Tarja Theiss

Uppdateringen den 27 november visar ett antal över 5000 läsegångar.

Tack, tack att ni tycks tycka om min blogg. 

Mvh: Tibu Borgstén

Du, du och du.

Foto: Tibu Borgstén

Som en sur citron

kör du iväg mot havet.

Har aldrig varit en man,

så vet inte vad är normalt.

Du slänger skalen ut på gatan

och försöker smyga dig in i 

mitt innersta.

Du stannar upp bilen

och vill att vi ska ta oss ut.

Det börjar åska av ilska och oro,

när du kastar alla dina arbetsproblem

på mig.

Så hänger du upp dina drömmar

på mina axlar och frågar:

Tar du mig på allvar och vill du

älska mig?

Vi går tysta tillbaka mot bilen.

Jag njuter av tystnaden, 

och ser hur du kvävs i den.

Jag gömmer alla mina positiva tankar

i mina fickor.

Det är ju som knäckebröd, för dig.

Och hur än du drömmer stort

så gror det ingen sommar för oss.

Du kör mot nya gator.  

  

På glimt

Foto: Ida Borgstén

Jag är på glimt..

Tystlåten men stark

bland ensamma vingar

på kantiga gator

med åratals minnen

som musik.

Paradissåsens doft

som du aldrig lyckades med

står kvar på matlistan

men gardinerna är borta.

Månen lyser -

åt motsatt håll än jag.

Ändringen känns

den är utskuren

med tydliga stora bokstäver

i min kropp.

Det finns inget oväder

Foto: Google


Glider –

i månskenet

med skrattande kinder och skrikande

tår – 
och en droppande 
fullständigt ofungerande
näsa.

Jag går 
i och på det vita –

med socker och kanel.

Ser alla änglarna 
och hälsar trollen som sitter i skogen.

Stannar -
i det tysta. 

Månskenet glider på åkern.
Jag andas lätt -

och luften dansar uppåt
som bomull.

-26 grader!

It takes two to Tango

Foto: Tibu Borgstén

Mina känslor är som eld.

Är du utrustad med brandalarm?

Jag andas in liv som luft.

Så krångla inte till det enkla

i mitt hus.

Men du får nog gärna diska -

och älska och vakta mig,

så jag hålls på mina fötter.

Minns att jag älskar regnet –

och dig 

som en knorr

på svansen.

Jag är nästan framme

vid femtio 

så du får gärna ta mig,

och vara ofta på lek humör.
Men enbart på allvar -

om du vågar.

Stella Parland och lilla jag

Foto: Ida Borgstén

Poesiskrivarkurs med Stella Parland 22-23.11.2014 i Helsingfors. Givande kurs.

 Foto: Ida Borgstén

Det drar i alla dörrar

Foto: Tibu Borgstén

Jag drar mig mot björkarna

i tankarna.

Det drar från alla dörrar 

och du darrar som en hund.

Borde vi doppa oss i isen?

Eller är det för sent

att jag drar mig tillbaka,

förrän dammsugaren suger oss

och dammet som finns

under mattan?

Lite här och där

och just då

när björkarna stod i rad

utan ett enda löv,

sögs vi mot varandra

och överlevde stormen.

Mitt rum

Foto: Tibu Borgstén

Mitt rum.

Änglarna som viskar och varnar.

Tavlorna.

Glasburken med smycken och minnen.

Mina stora, mjuka och vita kuddar.

Hundens doft.

Fönstret med utsikten

som akvarell i alla årstider.

Här skrivs och beskrivs

och dröms in och ut.
För detta är
mitt rum.

Du

Foto: Tibu Borgstén

Du -

den jag ännu inte mött.

Du -

den jag inte fått röra, dofta på.

Du -

den som inte vandrat längs mina stigar.

Du -

vars ord jag ej hört än.

Du -

vars hjärta har ej sjungit eller gråtit

för mej.

Du -

jag väntar
 här. 

En vild penna

Foto: Nylands litteraturförening

Börjar med mina favorit ord
du och havet.
Men hittar inte sandstigen,
utan står framför trettiotre trappsteg.
Skrivandet är som hantverk
med en vild penna.

Jag letar in till mitt rum. 
Där jag kan ladda mina ord
och bilda broar mellan det verkliga
och viktiga.
Du får vänta.
Vänta på ditt svar utan att vara orolig,
fastän jag skulle skriva en mening
i hundra år.

Jag älskar dig,
nog lika stort som mina
skumt väckande ord och meningar.
Vi behöver inga stjärnpulver.
Du vet ju att jag kan ibland
vara en jätte farlig person,
som vill stå naken
i garderoben med en vild penna 
och ett par krokodiler. 

Kanelskorporna

Foto: Tibu Borgstén

Ur kanelskorporna
faller ner..
smulor
som blir som
havssand
som kittlar mellan
tårna
och det får mig att
småle
och
skratta
mitt i
vardagen
utan hav, utan sol och utan
sommar.

I mitt mörka, gråa hus

Foto: Google

Ända sen som liten

har jag känt mig som en fjäril.

Har flytt från obehagliga ljud,

och fastnat beundrande vid saker

som andra varken ser eller uppskattar.

De är mina bästa vänner,

som hållit mig vid liv
och gett mig min livsglädje, redan länge.

Som en fjäril lever jag igenom

metamorfosen ihopvirkad med 

årstiderna, isen och solen.

Älskar dock mest tiden

som ligger mellan allting.

Förväntan på det goda

är det bästa livet ger mig.

Trivs med skuggorna och mörkrets bo,

som alltid känns mjukt och bra.

Ett ställe att gömma sig i, då 

mina äkta känslor är som eld 

och slår i stora nedbrännande lågor.  

Jag bor i ett mörkt hus.

Ni andra vill ha ljus.

Men jag vill ha det så här
enkelt.

Grått har alltid varit min favoritfärg,
för från den kan jag inbilla mig till
vilken färg jag än vill.
Jag har väl rätt att vara och leva

som jag är och som jag vill?

Ljuset i mitt hus är all konst,

musiken som hämtar in sommaren 

och dofterna.

Bilderna av kärleken, som inte

kan hugga mitt hjärta som en kniv.
Och jag har ju min hund,
som enbart kan älska äkta och stort.

Jag har det bra så här, 
som en fjäril.

Bara ni inte kommer 
med era starka känslor, ljud och åsikter
om hur jag borde vara.

Som tösen i Underlandet

                                           

Foto: Tibu Borgstén

                             Ni ser på mig

                             som på en tös från istiden.

                             Istiden är dock inne

                             fastän allting tycks glida ur händerna

                             som mörk choklad över axlarna

                             och gatorna.

                             Ingen mening med mina ord!

                             Som ett skutt försvann allting.

                             Och här står jag ändå klädd i gredelint

                             och väntar på att få anhålla

                             om ett mänskligt och rättvist liv.

                             Med stora vita öronproppar står dirigenten

                             i kavaj i ett dyrt rum,

                             med några knorrhanar simmande i vatten.

                             Så oerhört fint vatten har jag ej sett,

                             så oerhört turkost 
                             och mjukt.

                             Här står jag nu
                             och ni står bara och ser på mig.

                             Och mitt i det omöjliga fastnar jag
                             som en fluga i flugpappret
                             för det står på väggen 

                             målat i gredelint och turkost;

                             God, bättre, bäst.

                             Jag går ut och flyger iväg.

Åkte buss

Foto: Tibu Borgstén

Åkte buss

för att komma från punkt A till B.

Var troligen den enda med riktiga pengar,

för hotande blickar stack som nålar i ryggen

då chauffören sympatiskt umgicks med mig,

innan han tryckte på gasen

och alla tog en liten sväng åt sidan.

Åkte buss

med mycket anemiska ansikten.

Som råttor utan färg satt alla

och stirrade åt motsatt håll,

som rädda för att möta en annan

människa.

Åkte buss

där jag började må illa.

Hade lust att riva och bryta ner

detta virustäta tänkande

detta virustäta beteende

som inte påminde om mänskligheten.

En så oroväckande resa..

Åkte buss.

Det blev allt allvarligare 
från gatuhörn till gatuhörn.

Hur länge låter vi detta ske?

Hur långt ska denna immunitet få gro?

Är det ingen som vågar vara en människa
och stå för mänskligheten,

bland dessa tusentals gråa råttor?

Steg av och smålog
utan en enda orsak.

Det kändes som om gråa hår satt fast på mig,
och alla de ögon som enbart var fyllda av tomhet
var lättnade över att jag gick. 

Nya dikter på kommande..

Foto: Tibu Borgstén

Nya dikter på kommande för ska delta nästa veckoslutet i poesikurs med 

STELLA PARLAND.

Kaffestugan Laurentius beslöt igår att bjuda sina gäster på poesi
11.1.2015 kl: 15-16.00.

  

Äntligen!

Foto: Tibu Borgstén

Äntligen hittat in
i mitt innersta,
det goda och väsentliga
utan utifrån styrda riktlinjer. 

Äntligen har jag lärt mig
att andas rätt,
och stå för det jag tror på
utan besvikelser. 

Äntligen har jag vuxit till
ett äkta jag, 
den jag alltid velat bli
utan beroende av den yttre
kärleken.

Äntligen har jag frigjort mig
för att verkligen kunna leva
och älska livet
och mig själv.

Mina finska dikter..

Foto: Tibu Borgstén

Äntligen har jag åstadkommit en blogg med mina finska dikter. Det önskemålet har dykt upp många gånger då jag har uppfört dikter. Här är linken:

http://tiburunoilee.blogspot.fi/  

Jag har

Foto: Tibu Borgstén


din lilla mössa

och

dina så små vantar.

Jag har

bilder,

 i alla årstider

av oss

två.

Där ler vi

så varmt,

och uppfyllda av lycka.

Jag har dig 

i mitt hjärta för evigt,

även om du inte mer

finns.

I Myrbacka bibliotek

Foto: Tibu Borgstén

Tack till er alla som deltog i min poesistund i Myrbacka biblioteket på Svenskadagen 2014. 

Vi lyckades få en varm stämning. 
Jag lovar skicka månadsdikterna snart. 
 Tack ännu till kordinator Irene Mäentie för blommorna.

Vid vägskälet

Foto: Tibu Borgstén

Vi satt i regnet.

Du såg surt på dagen, och jag

såg enbart det vackra i det.

Det var väldigt grått överallt,

och mina händer frös bredvid

dina så varma händer.

Så nära och ändå så långt ifrån

varandra hade vi kommit

och stannat 
en stund
i nuet.

Du målade gula violer med dina ord.

Och flickan i mig väntade att få se dem

en dag.

Du brann för mig med en färgrik låga.

Men mina händer frös
ändå.

Så kom vi till ett vägskäl,

där du försvann ljudlöst

utan några ord till mig. 

Mitt hår förvandlades

till hängande gråa alger.

Men jag slutade att frysa.

Blåsten blåste och livet gick framåt
med stillsamma steg.

Och jag kunde sitta i timtal ute i regnet,

och se på livets alla färger, och

känna hur allt det vackra håller mig

insvept.

   

Månadens dikttavlor

Foto: Tibu Borgstén

Månadens dikttavla hittar du bl.a. på 

Café Ursula

Art café Babylon

Kaffestugan Laurentius

Tazzia.

Samt på Dickursbys, Mårtendals och Myrbackas bibliotek.