torstai 31. heinäkuuta 2014

Duvorna uppe i gamla eken




Foto: Tibu Borgstén



DUVORNA UPPE I GAMLA EKEN


Ni flyger fria på himlen ovan.
Ni är tre som dagligen hälsar
på hunden och mig.
Ni bär på ett tidlöst budskap,
som kanske aldrig kommer fram
eller blir hört av människan.

Ni sitter uppe i den urgamla eken
under vilken jag gråtit så många gånger.
Där sitter ni och beundrar utsikten i alla årstider.
Ni är ett med naturen och den synliga
och osynliga världen.
Jag hör er och vi stannar.

Ni tilltalar ljudlöst till mitt hjärta.
Ni säger att ingen kommer in i andligheten,
utan ett öppet hjärta.
Ni skrattar högt för ateismen, och säger
att alla världens religioner är ett.

Ni säger att endast via trons port
och via Gud, kan vi nå ett andligt liv.
Ni påpekar att en troende människa
kan stå lika långt ifrån andligheten,
som ateisterna.

Till sist innan ni flyger iväg säger ni mig,
att utan en relation och ett möte med Gud,
öppnar sig inte andlighetens kista för någon
före eller efter döden.
Era ord faller ner på mig som kärlek. 

Så flyger ni iväg fria igen på himlen.
Hunden och jag fortsätter våra steg
på marken och ert budskap i handen.
Och det blev en dikt.


tiistai 29. heinäkuuta 2014

Tankar runt skrivandet.


Foto: Tarja Theiss/ världen är så vacker och härlig! (På Gotland :))


Som barn fick jag inte höra sagor, men skolan öppnade böckernas värld för mig. Av många själ så har jag aldrig varit en duktig läsare, och jag rekommenderar också alla föräldrar att söka rätta böcker för sina barn, så de blir vana att läsa. Det har man en stor nytta av i livet. Men jag vet också som klasslärare med dyslexi, att de barn som har dyslexi har extra stor nytta av sin fantasi. Alla konstformer är bra för människan på så väldigt många sätt...

Men till skrivandet, ja. Jag minns hur min klasslärare Astrid Lindqvist uppmuntrade mig att skriva mer, även om mina uppsatser var fulla med röda sträck. Hon läste ofta för klassen vad jag skrivit, och det gjorde mig väldigt gott. Jag har kvar mina dagböcker från ungdomen, och en början av min första bok som handlade om min mormorsmor. Jag skrev också väldigt gärna brev till mina släktingar och några skrivvänner. Efter det skrev jag boken " Neljä vuodenaikaani", och så har jag skrivit en bok om " Min inre resa". Ingen av dessa tre böcker har publicerats.

Mycket bra övning som skrivare gav mig studierna på Teaterhögskolan, och efter det så har jag ju skrivit cirka tio pjäser. Min första dikt "Pienenä tyttönä," lika som dikten "Tällä Naisella," har används som bakgrundsljud i danskoreografier. Teatro r.f har även gett ut en liten cd-skiva med några av mina dikter. Jag började illustrera mina dikter 2011, och diktutställningen för barn blev en succé som jag inte hade förvänta mig. Sedan dess har jag illustrerat bl.a. månadsdikten som finns att läsa bl.a. på några cafeér i Helsingfors, Kyrkslätt och Vanda och på många bibliotek. 

Jag skriver och uppträder med dikt & noveller som freelancer på sidan om mitt klasslärararbete. 

Som inspirationskällor för mig har varit; Att läsa Bröderna Lejonhjärta, Mika Waltaris Sinuhe, Tove Jansson och att läsa Julia Cameron. Camerons böcker har betytt mycket för mig under min uppväxt som skrivare. Film och naturen har alltid varit inspirationskällor, likaså musik. Alla möten med diktare och varför inte andra konstnärer har också haft en betydelse. Jag anser mig inte vara konstnär, fastän jag har mina fingrar och tankar djupt inne i konstvärlden. För mig är allt kreativt ett, och det är ett sätt att andas och vara sig själv.

När jag hör och ser t.ex. detta, så börjar orden flyga runt i mitt rum.

Därtill kommer, ta del i maratonen, den har också varit en del av min utvecklingsprocess som skrivare. Otroligt nog, så har jag överfört mina upplevelser från den fysiskaträningen in till skrivningsprocess. Båda kräver samma tålamod, men på två olika plan; den ena mera enbart fysiskt och andra mer psykiskt?

Till sist, men inte minst. Utan andlighet, tystnad och inre stabilitet skulle jag inte skriva. De är otroligt viktiga för mig. Symboliskt är detta nästan som pennan. Papper och tankar kommer och går i denna så färdiga värld, som ändå inte alls ser kärnan i det hela. 

Vi alla har nycklar för att öppna fönstren, och se allt det goda som strömmar in i våra hjärtan dagligen, om vi bara vill. För mig är skrivandet oftast speglingar av livet.

Kom ihåg att man får gärna skriva och ta kontakt med mig: tiina.borgsten@hotmail.fi

Ha en skön dag, mvh: Tibu Borgstén   


maanantai 28. heinäkuuta 2014

Månadens dikttavlor är färdiga


Foto: Tibu Borgstén/ Augusti dikten illustrerad i tre versioner.

Ett gott liv

E T T   G O T T   L I V


Den nyckeln har du i dina händer,
oavsett av det, vad du tror på.
Du har kommit in
med samma gåvor och
samma frågor som alla andra.

När en ny morgon gryr, ta emot den
som en daglig gåva.
Gissa och forma inte den i dina
tankar, utan lev igenom stunden
som den kommer.

Försök dock alltid göra goda val
vid korsningarna.
Minns att även sorg är som vatten
som kan rena dig.

Allt kommer till dig så småningom
bara du slutar tänka för mycket,
och öppnar istället alla dina dörrar
för det goda att stiga in.

Säg tack, förlåt och älska livet
alltid när du har en möjlighet.
Väck alla dina sinnen och andligheten
och använd dig dagligen av dem.

Främst av allt var lagom flitig,
för tiden du fått rinner i sanduret.
Använd dig av ditt hjärta och
dröm tillräckligt stort.
Och sist, men inte minst,
ät och sov gott.


När är män som bäst?



Foto: Google/ utan konstnärens namn..


NÄR ÄR MÄN SOM BÄST?


Det sägs att kvinnor är som vackrast
när de är sexton år.
Vissa äldre män råder yngre,
att bara frun är vacker och känns bra
då är allting i livet
som det ska.

Men när är män som bäst?
Som unga tuppar eller vuxna män
som leker med sin dator, telefon eller bil?
Eller som femtioåringar, som de
flörtar så ofta de hinner och
försöker fånga varenda kvinna?
Eller ännu senare, då det äntligen
erkänner att de behöver en kvinna
i huset?

Nej tack, för dessa banala åsiker.
Män är som vackrast och bäst då
de hittat sitt riktiga, ärliga jag.
Då egot har fallit och det inre goda
stigit fram och fått dem att lysa.
Då hans inre värmen gjort honom
till ett med hans hjärta.

Då hans alla ord och handlingar
äntligen blir äkta och sanna.
Då hans kärlek förstärkts och fördjupas 
år efter år.
Så enkelt är det.

Jag drunknade i drömmen



Foto: Tibu Borgstén


JAG DRUNKNADE I DRÖMMEN


Det var ovanligt hett.
Vi satt ute vid det runda bordet.
Farmor fyllde 95- år.
Hon skojade med oss alla
med sina nya vita tänder,
som en god fe klädd i en
enkel och nätt blommig klänning.

Gudmor hällde champagne i glasen,
och vi sjöng innan vi lyfte våra glas.
Sedan försvann hon till köket med svett.
Och lyckades trolla fram både saltigt
och sött att äta.
Alla åt två eller tre varv.

Gudfar kom inte.
Det hängde osagda ord i syrenbuskarna.
Ord som väntade på sin tur.

Pappa hade nya vita läderskor,
som lyste underifrån bordet.
Som en Maffia boss sköt han ner
de flesta positiva tankarna
som försökte öppna sig.
Jag vet att han ingenting kan
åt sig själv.

Så gjorde lilla systern sin entré.
Hon förde våra tankar genom lerhus,
hus uppbyggda uppe i träd,
att äntligen rota sig,
och att delta i armén nästa höst..

Men så kom den oväntade stormen,
som en flygande matta.
Eller var det hettan som blev för het?
Gudmor sade bestämt; 
att nu ska sanningen stiga fram.
För vem vet så möts vi alla nästa gång
vid begravningen.

Och så avtog stormen, 
och på natten drunknade jag 
i drömmen.


Pappa satt i gungan




Foto: Google

PAPPA SATT I GUNGAN


Pappa satt i gungan
som en liten ensam pojke.
Hade lämnat festen bakom sig,
fastän skratten dansade i vinden
bland alla björkarna som omringade
honom.

Pappa satt i gungan
som en sorgsen pojke.
Sorgen gled neråt från topp till tå.
Med tunga axlar kände han igen
smärtan som inte gav upp.
Känslorna tog över
och fångade även honom,
just där.

Pappa satt i gungan
som en främmande pojke
i ett främmande land.
Utan ett ställe att fly till
satt han rastlöst och gungade
framåt och bakåt.

Pappa satt i gungan
som en pojke utan ord.
Sanden viskade sanningar
som han inte ville höra.
Det hade sina rötter i barndomen,
och han kände hur stigar och broar
brann överallt.

Pappa satt i gungan 
som en man som grävt ner sig.
Han ville inte bemöta sina sår,
inte just nu.

Pappa satt i gungan
som en balsamerad man.
Med sina egna val
i sina tomma händer.
Inga sanningar smakade.
Ensam satt han i gungan
 och gungade,
och gungade.