torstai 14. toukokuuta 2015
sunnuntai 10. toukokuuta 2015
Hur långt?
Kuva: Tibu Borgstén
Hur långt - hur djupt in
i havet,
skall jag sträcka ut
mina händer - och fingrar,
för att känna dig
som vattnet
som sköljer mitt hår?
Ligger och flyter
gungande på det blåa
ovan havsytan.
Känner mig så lätt,
vacker och älskad,
här mitt i
det oerhört ljumma tystnaden
under svävande tankar,
och himlen
som byter färg.
Hur långt - hur djupt in
i havet,
skall jag sträcka ut
mina ord och meningar
för att nå till landet
där jag vill stanna
och bli?
Hur långt - hur djupt in
i havet,
skall jag sträcka ut
mina händer - och fingrar,
för att känna dig
som vattnet
som sköljer mitt hår?
Ligger och flyter
gungande på det blåa
ovan havsytan.
Känner mig så lätt,
vacker och älskad,
här mitt i
det oerhört ljumma tystnaden
under svävande tankar,
och himlen
som byter färg.
Hur långt - hur djupt in
i havet,
skall jag sträcka ut
mina ord och meningar
för att nå till landet
där jag vill stanna
och bli?
En blå framtid?
Foto: Håkan Wikman
Du upplyste oss om
religionens ställning
genom tiderna, och
vi flög med dig
genom himlarna,
som varit klar blåa.
Ett djur,
på så oerhört många sätt
är ju vi människorna.
Så tomma och blinda steg
mot vart då - är vi alla på väg?
Som murar står vi
framför varandra
med fastbundna hjärtan
och så oerhört ensamma
med borttappade meningar.
Vaför och för vems skull?
Kan vi inte älska
jorden och varandra,
som en gång i tiderna.
Kan vi inte stanna
och tystna ner ett varv.
Som du säger är det ju;
att utvecklingsoptimismen -
har totalt försvunnit
från vardagen och våra liv.
Och vi står och går på gatorna
med gråa kläder och gråa ansikten.
För det är så få
som har en blå framtid
istället för en grå.
torstai 7. toukokuuta 2015
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)